Allting känns så konstigt stilla och overkligt och Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.
Fyra månader av smärta,gråt och förtvivlan har gått sen jag fick det fruktansvärda samtalet att du min älskade son inte fanns mer, att du i sömnen hade tagit ditt sista andetag, att ditt hjärta hade stannat.
Kan fortfarande inte tro det är sant, vill inte tro på att du inte finns mer.
Denna smärta, saknad och sorg äter upp mig inifrån och att behöva vakna varje morgon och inse att du faktiskt inte finns mer hos oss, för ibland så kopplar det mellan tanke och känsla att du inte finns här längre, jag vet det men har på nåt sätt stängt av mig känslomässigt. Jag förnekar för det gör så förbannat ont i mitt hjärta, där det nu fattas en bit och som aldrig går att laga igen.
Jag lever i kaos, förtvivlan och en enorm smärta och ensamhet om att veta att vi aldrig mer kommer att ses i detta livet.
Pratade med dig dagen innan du lämnade oss och vi sa att vi skulle höras av senare inte kunde jag då tro att det var det sista samtalet som jag fick prata med dig, höra din röst och ditt skratt.
Om jag ringt upp dig senare och pratat med dig hade du då varit kvar hos oss?? hade jag förstått??..... OM jag bara ringt upp igen...
Detta OM... det kommer att förfölja mig i resten av mitt liv och jag känner mig förtvivlad.
Om det överhuvudtaget finns en mening med detta som hänt kommer jag någonsin se och förstå det???
Du min älskade son lämnade oss alldeles för tidigt och eftersom du redan hade befunnit dig i helvetet behövde nu himlen en ängel
Lever i hopp om att du är med oss från där du är nu, trots att Jag inte kan se eller höra dig.
Jag kommer att titta på månen och veta att du är där någonstans för som vi alltid har sagt om vi känner oss vilsna, ledsna eller ensamma så ska vi titta på månen för vi är alltid under samma måne och jag tror att du nu sitter uppe bland molnen vid månen och vakar över oss.
Så Johnatan
"skin skin som den sol du är så låt hela världen se ditt vackra leende"
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta...alltid...
//mamma
0 kommentar(er)
